Sensommarsolen lös mig i ansiktet och den friska luften doftade höst. En härlig känsla fyllde min kropp och det kändes nästan som att jag svävade. En blandning mellan eufori och nostalgi. Nostalgi framför allt. Gamla tankar och minnen trängde fram någonstans, från ingenstans. Hela världen var så vacker då. När jag blundade och tänkte tillbaka. Första gången man var kär, fina ögonblick och ord. Som sockervadd. Men mycket av allt det där tror jag bara är efterkonstruktioner. Många minnen är nog helt enkelt finare som just.. minnen. Jag menar, när man tänker efter var ju första kärleken egentligen bara besvärlig. Man var femton och lyssnade på melodier som fick en att bli ännu mer kär och förmodligen i slutändan ännu mer ledsen. Jag menar, allt har ju sitt slut förr eller senare.
men vad vet jag, jag är bara en helt vanlig tjej på 19 år som försöker nå upp till sina förväntningar ovh krav. förösker välja rätt väg till de rätta målet i livet, höger eller vänster? kärleken kanske leder till dit jag vill. alla mina planer spricker, nu börjar funderingar komma på att plugga på gotland? eller i london? men nu när de går så bra, jag är både älskad och ja älskar. nu kan man inte lämnn saker och ting och sticka bara.. man kan inte lämna de bra, men endå vill jag inte stanna kvar på samma plats där ja bott i mina 19 år nu.
sms kl 11.35 : "jag ser höstlöven falla"
det är höst, det är verkligen på gång, och jag ångrar inte en enda sekund att jag är här just nu. jag längtar faktist, mer än vad jag brukar göra. tjocka höst kläder i form av stickade tröjor, mammas höst te ner gosad i soffan med myssällskap. gå längs gatan där kullerstenarna är täckta av höstlöv i alla möjliga färger. när höst deperationen kommer och du känner dig ensam och ful, japp då ere höst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar