Hanna

Även fast jag vet att du har rätt så vägrar jag inse. jag vägrar förlora en kamp om stolthet.

Jag tänker stå hög som ett höghus och trampa sönder alla känslor som har ett krig inom mig. Hålla andan tills jag blir helt blå och försöka kväva allt som någonsin gjort mig ont. Just nu tycks jag själv på något vis ramla åt alla håll och kanter.
Fumlandes efter något starkare än mig själv att hålla fast i.

Han var den vackraste jag sett. med ruffsig frisyr, ljusblå ögon och det där leendet. det där sneda leendet som fick mig att tappa andan varenda gång han log mot mig. du förstod inte när jag gav dig mitt hjärta och la det i din hand, du har det, du har korten, du har mitt hjärta i dina händer. när jag gav dig mitt hjärta och viskade i hans öra att jag faller handlöst framåt av dig. ingen förstod varför jag gjorde som jag gjorde, ingen kommer förstå, inte ens jag.

sittandes i min soffa hemma i mitt barndoms hem letande efter någonstans att ta vägen, ta vägen för att försöka bygga upp nytt. inte springa från problemet, utan för att kunna andas. kunna andas utan att svimma. helt ensam. jag kommer aldrig känna mig riktigt hel igen, vart är du? vart tog mitt hjärta vägen?

jag är lurad