mörker verkar inte längre skrämma mig, och inte heller jag själv tycks ha en gräns på vart rätt och fel ligger.
Mina fingrar letar längs väggar , in under huden i ren panik för att få grepp om vad som är sant eller falskt här i livet.
Ingen verkar ha rätt svar.
Inte ens du.
mina hårda pulsslag längsmed hela kroppen dunkar inom mig, precis som alla dessa ord som knögglat ihop sig till ett skrynkligt papper och lagt sig längst ner i själen på mig.
Papper efter papper, ord efter ord väger tyngre än det andra och min kropp verkar tillslut ge vika för dess tyngd.
Sakta men säkert faller jag ner på knä i hopp om att någon kanske ser mig.
men inte.
snart ligger jag där, i ett med golvet.
för trött för att ens bry mig om att ta mig upp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar