hur okej är det att vara ledsen så här långt efteråt?
jag vet mycket väl att jag aldrig skulle gått så långt som jag gjorde, grävde ner mig i saker och ting och mådde så otroligt dåligt. just idag kände jag att återfallet kom, du vet de där tre månader efteråt (och ja jag är känslomässig mensig just idag) men ändå och på allt de här så står jag inne i mejeriet på Ica och letar yoghurt vänder upp blicken och där står de. hans mamma och syster, mitt hjärta stannade nog till där hoppade nu ur och lade sig i kyldiskarna. inte för att jag tänker varje dag på, vad gör han nu? vad eller vem är han med? mår han bra? att gå vidare, var absolut något som jag var tvungen att göra. något jag kanske inte var starkast i att göra. jag älskar fortfarande mitt liv just nu, men att möta dessa två underbara människor på en mataffär gjorde något så ont. jag vill nästan inte hämta min symaskin, jag vill inte lämna det bakom mig och gå vidare, lämna något så fint något som inte är en del av mitt liv längre.
jag är här nu, jag har en egen lägenhet, jag bor i en stor stad med bara en massa tillgångar, jag har världens bästa roomie. varför ska jag vara ledsen? livet är för kort för det. det är inte jag som förlorar något utan du som inte vill vara med mig, såna tankar som måste snurra i mitt huvud. låt ingen förstöra ditt liv.
jag skrev ett mail. jag är opersonlig. jag är helt från vettet. men jag vill veta. jag bryr mig. jag kommer aldrig sluta bry mig. jag saknar och det är okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar